Sofia

Imorgon är det 2 långa år sedan min mormor dog. Det känns som att det var evigheter sedan. Imorgon var det två år sedan hon lämnade oss, imorgon var det två år sedan hon lämnade mamma ensam kvar, imorgon var det två år sedan jag fick se hennes vackra ögon och hennes vackra leende, det var över två år sedan jag fick höra hennes visa ord. Listan kan göras lång. Men min mormor lämnade ingen oberörd. Hon är en så unik och speciell person. En person som jag så länge sett upp till, en person som jag har gjort så mycket med, som jag har delat så mycket med, en person som har funnits där under hela min barndom. Det gör ont i hjärtat att veta att Kalle aldrig fick/kommer uppleva den mormor jag en gång fick leva med, den person jag alltid haft som förebild. Men det som gör mest ont nu, det är att se mamma lida. Att se hur mamma långsamt spricker. Att se på och veta att jag kommer aldrig kunna göra något åt saken, att hon aldrig har någon att prata med, sådär som man bara pratar med en mamma. Det som gör mest ont är att se mammas saknad efter mormor! En saknad efter världens bästa och fantastiska mormor!/S


Här är låten som jag sjöng på hennes begravning. Världens bästa låt!