Sofia

Jag tänker berätta om min första riktiga kärlek, och inte den ``kärlek´´ jag kände som liten när man blev kär i första bästa kille som man frågade chans på. Min kärlek hette.. låt oss säga C. Min första gång jag verkligen kände riktig kärlek, sådär när det pirrar i magen och man blir varm i hela kroppen, var när jag gick i åttan. Varje gång jag såg honom blev jag varm, jag blev en generad tjej som inte visste vart hon skulle ta vägen, eller hur hon skule beté sig. Jag tänkte på honom HELA tiden. Jag trodde inte att det var möjligt att tänka på en person HELA tiden verkligen, men allt jag gjorde, allt jag sa associerade jag med honom. Jag kunde tänka på vad som helst men i slutet var han ändå med i tanken. Jag kopplade ihop tanken med honom.

Till en början var allt bra men tills slut tror jag att jag insåg att allt inte är som i sagor. Att man ska bli behandlad som en prinsessa och att alla killar man blir kär i är prinsen i sagan. För det man inte kan få, det vill man ha och det man kan få, det vill man inte ha. Jag blev olyckligt kär i C efter mycket trubbel. Han var inte snygg men DÅ tyckte jag inte heller att han var ful. Men han var charmig. Han fick mig att bli varm i hela kroppen.

Jag minns en gång när C hade sårat mig och jag var riktigt förbannad och besviken på honom. Gullig som han var kom han till min skola BARA för att prata med mig (vi gick i olika skolor). Jag hade ingen aning om att han skulle komma, vi hade inte pratat på hela dagen. Men plötsligt ser jag honom komma runt hörnet och min mage vänder sig ut och in. Jag krymper ihop till världens minsta person och jag blir röd i ansiktet. Jag känner hur paniken börjar komma. Jag vet inte vart jag ska ta vägen!? Men jag vänder mig om och går fort därifrån. Ringer upp Sandra för att berätta om min paniksituation. Sedan kommer jag på att jag måste gå tillbaka, att jag nog var lite barnslig. Jag går ditåt men samtidigt är han påväg för att leta efter mig. Vi möts och C tar tag i min arm och säger att han måste prata med mig. Jag grips av panik och säger snabbt ```Men nej!!´´ Han försöker åter igen övertala mig. Men än en gång kommer min bitchiga röst fram ``Men nej, jag vill ju inte!!´´ och jag vänder mig och drar mig loss. (Moget uppträdande Sofia. Bra gjort!) Han går därifrån och två sekunder efter ångrade jag mig och ville prata, men då var det försent...

Jag var en riktigt töntig och fjollig liten tonåring under den perioden och nu när jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur töntigt jag betedde mig. Hur mesig jag blev, men ändå så kaxig. Mr C är nu ett minne blott och jag känner ärligt talat såhär nu. Been there, seen that, done that, dont wanna go back!
/S

Nu förstår säkert alla vem det är också.. Jag är modig som vågar göra det här nu!